Test med rak benhöjning (SLR) för lumbalt radikulärt syndrom

Testet med rak benlyftning är ett av de mest kända ortopediska undersökningstesterna som används vid bedömning av lumbalt radikulärt syndrom. Vad som utgör ett positivt test varierar avsevärt i litteraturen, där vissa författare jämför vinkeln för passiv höftflexion mellan den drabbade och den opåverkade extremiteten, medan andra beskriver reproduktionen av patientens välbekanta bensmärta som ett positivt resultat. Än idag finns det ingen konsensus om normativa värden för höftböjning för testet. Att rapportera resultatet som reproduktion av patientens välkända bensmärta, som är ett kännetecken på ländryggsradikulär smärta, är mer logiskt ur en patoanatomisk synvinkel med testets syfte att spänna ischiasnerven för att framkalla sådana symtom.

En Cochrane-översikt av van der Windt et al 2010 och en systematisk översikt av Scaia et al 2012 rapporterar generellt högre sensitivitet än specificitet för testet jämfört med kirurgiska fynd av diskbråck i ländryggen, med negativa sannolikhetskvoter på ned till 0,27. I stort sett alla primärstudier har någon form av bias och "reproduktionen av smärta" matchades inte heller med patientens aktuella symtom i många av studierna. Vad som kan sägas är alltså att testet inte har något diagnostiskt värde för att bekräfta lumbala radikulära smärtor på grund av diskbråck i ländryggen men kan ha åtminstone måttligt kliniskt värde för att utesluta dess förekomst.

För att utföra testet ligger patienten i ryggläge platt på bänken. När du står på den drabbade sidan tar du tag i patientens ben på ett sådant sätt att du säkerställer full knäextension under testet. Lyft sedan långsamt upp benet för att framkalla höftflexion samtidigt som du bibehåller full knäextension och observera noggrant patientens reaktion.

Även här anses testet vara positivt om patientens välkända smärta som skjuter ner i benet återges. Eftersom syftet med testet är att skapa spänning på ischiasnerven kan stegvisa modifieringar användas för att utvärdera symtomåtergivningen. Det kan till exempel vara att lägga till dorsalflexion av fotleden vid en punkt där obehag uppstår för att förstärka symtomen eller att be patienten att böja på nacken för att öka symtomresponsen.

Sammanfattningsvis är ett specialtest bara så bra som ditt kliniska resonemang, och resultaten måste utvärderas mot bakgrund av hela den kliniska bilden.

Andra vanliga tester för ländryggsradikulärt syndrom är:

• Test för korsade raka benlyft (mer specifikt)
• Böjningstest för liggande knä (L2-L4)
• Test av bågsträng
• Slump-test

21 AV DE MEST ANVÄNDBARA ORTOPEDISKA TESTERNA I KLINISK PRAXIS

• • Namn*
• • E-post*

Δ

Van Der Windt DA, Simons E, Riphagen II, Ammendolia C, Verhagen AP, Laslett M, Devillé W, Deyo RA, Bouter LM, de Vet HC, Aertgeerts B. Fysisk undersökning för ländryggsradikulopati på grund av diskbråck hos patienter med ländryggssmärta. Cochrane-databas med systematiska översikter. 2010(2).

Scaia V, Baxter D, Cook C. Det smärtprovokationsbaserade straight leg raise-testet för diagnos av diskbråck i ländryggen, ländryggsradikulopati och/eller ischias: en systematisk granskning av klinisk nytta. Journal of back and musculoskeletal rehabilitation. 2012 Jan 1;25(4):215-23.