Kraniocervikalt flexionstest | Nedsatt motorisk kontroll i halsryggen

 Det finns belägg för att brister i nackmusklernas styrka, koordination och uthållighet är förknippade med nackbesvär och huvudvärk - särskilt hos patienter med cervikogen huvudvärk. 

De Koning et al (2008) genomförde en systematisk granskning av de klinimetriska egenskaperna hos bland annat det kraniocervikala flexionstestet, förkortat CCFT. De fann ICC-värden på sextiofem till nittiotre punkter för intra-observatörsreliabiliteten. En studie rapporterade värden för interobservatörsreliabiliteten med en ICC på 0,54. Baserat på dessa inkonsekventa resultat är det kliniska värdet ganska svagt. 

För att genomföra testet ligger patienten i ryggläge med huvudet i neutralläge. Ansiktslinjen ska vara horisontell. Den tömda biofeedbackenheten placeras sedan bakom nacken så att den ligger an mot patientens bakhuvud.
Blås upp manschetten till ett baslinjetryck på 20 mmHg.
Därefter utförs testet i två steg.

Etapp 1

I steg 1 ombeds patienten att sakta nicka med huvudet som om bakhuvudet gled upp på bänken tills trycket ökar med 2 mmHg, dvs. från 20 till 22 mmHg, och att hålla denna position i två till tre sekunder innan patienten kan slappna av och återgå till utgångsläget.
Om din patient har ett apikalt andningsmönster utförs nicken på utandningen.
Upprepa denna process för varje steg om 2 mmHg tills du når 30 mmHg på biofeedback-enheten. Detta innebär totalt 5 steg.
Det stadium då patienten kan uppnå och hålla trycket i 2 till 3 sekunder med korrekt kraniocervikal flexion är baslinjemåttet.

Under testet kommer du att observera följande för att säkerställa att testet genomförs på rätt sätt:
Analysera huvudnickens rörelse. För varje steg ska det finnas en ökande rotationsvinkel. Patienterna kan behöva dra tillbaka eller lyfta huvudet mer för att uppnå en tryckökning. Dessutom bör det finnas en minimal palpabel aktivitet i sternocleidomastoideus eller främre scalene-musklerna fram till de sista 1 eller 2 stegen av testet - om alls.
Patienten ska också kunna slappna av och återgå till baslinjetrycket på 20 mmHg mellan försöken.

Etapp 2

Steg 2 utförs om patienten kan uppnå steg 1 i detta test utan substitutionsrörelser.
I det här steget ska du testa den isometriska uthålligheten i de djupa nackböjarna. Patienten befinner sig i samma position som i steg 1. Sedan gör de en huvudnick till den lägsta nivån, dvs. 22 mmHg, och håller denna position i 10 sekunder. Om deltagaren klarar 3 håll i 10 sekunder på den nivån kan han eller hon fortsätta till nästa nivå, som återigen är 2 mmHg högre. 

Du kommer att kontrollera de tidigare beskrivna kompensationsstrategierna samt ryckighet under hållningen eller en minskning av trycket under den 10 sekunder långa isometriska kontraktionen, vilket kan tyda på svaghet eller trötthet i de djupa cervikala flexorerna. 

I din utvärdering ska du dokumentera den trycknivå som patienten kan hålla stadigt under upprepade 10-sekundersperioder med minimal ytlig muskelaktivitet eller andra kompensatoriska strategier.

Andra vanliga tester för att bedöma nedsatt motorisk kontroll i halsryggen är

• Klinisk cervikal instabilitet
• Test av uthållighet i djupa nackflexorer / Harris test
• Uthållighetstest för cervikala extensorer

21 AV DE MEST ANVÄNDBARA ORTOPEDISKA TESTERNA I KLINISK PRAXIS

• • Namn*
• • E-post*

Δ

de Koning, C. H., van den Heuvel, S. P., Staal, J. B., Smits-Engelsman, B., & Hendriks, E. J. (2008). Klinimetrisk utvärdering av metoder för att mäta muskelfunktion hos patienter med ospecifik nacksmärta: en systematisk översikt. BMC muskuloskeletala sjukdomar, 9(1), 1-9.

Jull, G. A., O'leary, S. P., & Falla, D. L. (2008). Klinisk bedömning av de djupa cervikala flexormusklerna: det kraniocervikala flexionstestet. Journal of manipulative and physiological therapeutics, 31(7), 525-533.